Utan the Rulebook, inget innehåll i Parisavtalet?

 

Från ett dimmigt Karlskrona (alltså seriöst, här har man flyttat till Sveriges soligaste stad men inte får man någon sol för det) kommer jag (Madeleine) med ett faktaspäckat inlägg om ett tungt ämne, som jag ändå hoppas för eran (och min) skull ska vara så lättförståeligt att även eran gamla mamma hänger med. Den är i vart fall mamma-godkänd av min kära mor, som varken är gammal eller gillar att bli kallad mamma.

Men låt oss nu dyka rätt ner i regelbokens och stadgarnas underbart galna värld. 

När Parisavtalet klubbades igenom 2015 var inte den praktiska biten av själva avtalet klart, då viljan av att få igenom ett avtal överhuvudtaget påskyndades efter misslyckandet i Köpenhamn. Nu är det alltså dags att spika reglerna och riktlinjerna alla medverkande parter har att förhålla sig till när de ska implementera Parisavtalet i sina respektive länder. Dessa riktlinjer är grundläggande för att bygga förtroende mellan intressenter och säkerhetsställa att Parisavtalet är effektivt och rättvist, samtidigt som det ska skicka en stark signal till den globala finansmarknadens alla aktörer att satsa på hållbara investeringar och innovationer samt uppmana städer, länder och andra slags myndigheter till handling för en global omställning. Så långt allt väl, men då det typ berör nästan vartenda land på jorden så måste det få ta tid att hitta en implementeringsform som fungerar för alla. Det är komplicerat för att det är komplext.

 

 

 

Detta arbetet påbörjades 2016. Ad Hoc Working Group on the Paris Agreement (APA) är den del av klimatkonferensen som skapades som ett forum för att förhandla fram the Rulebook. Men även SBSTA och SBI (de två förhandlingsforum som UNFCCC använder sig av, och som fanns redan innan Parisavtalet klubbades igenom. De har även hand om Kyotoprotokollet som man kan se på bilden ovan) samt de av konferensen utnämnda Constituted Bodies (instiftande församlingar), till exempel Executive Committee of the Warsaw international mechanism är också med i processen. Det diskuteras fram olika lösningar på olika slags problem i SBI, SBSTA och Constituted bodies, dessa behandlas sedan av APA till the Rulebook, som sedan under 2018, om allt går väl i förhandlingarna (och det måste det, vår planet har inte tid att vänta), ska klubbas igenom av själva COP. Det var någonstans här jag började inse hur stort detta ämne är och hur viktigt det är att vi inte bygger ett luftslott. 

I dagsläget har man satt rubriker på de olika delarna av regelboken och byggt upp ett skelett och nu under hösten ska de olika parterna besluta om de mer tekniska detaljerna kring regelboken, som man redan i Bonn i våras kom överens om. De tekniska detaljerna omnämndes om och om igen med det var absolut inte tydligt med vad det var och jag är en sån som gillar att fatta det jag läser, så ställer hellre tusen dumma frågor än går omkring och låtsas att jag inte kan. 

Men till slut lyckades jag fatta, med hjälp av diagrammet nedan och mycket läsande i tjocka dokument.

 

 

 

 

Vad är då kvar att göra då? Jag har identifierat tre huvudområden som förhandlarna nämner och som det fortfarande behöver förhandlas om, transparency (transparens), global stocktake ( ungefär global inventering) samt NDC’s (länders bestämda bidrag för att uppfylla Parisavtalet).

Vi börjar med NDC’s som verkar bli det stora ämnet nu i höst, speciellt när det gäller bitarna om adaptation och mitigation. Det finns en vilja hos flertalet länder att sammanföra finans och adaptation under mitigation, medan andra tycker att man ska särskilja på dessa då det finns risk att det blir en onödigt stor arbetsbörda med dubbel rapportering. Även en diskussion kring vilka information som länder ska rapportera in till UNFCCC och om man ska bara strikt ska kolla på framtida mål eller utvärdera saker som man har gjort förut också förväntas.

När det gäller transparency går det mycket in i NDC’s och man vill arbeta fram ett förstärkt ramverk för transparent inrapportering som ska vara mycket flexibelt för alla länder och deras olika förutsättningar. Det en kan undra är hur denna flexibilitet ska se ut? Kommer det bli ett otroligt töjbart ramverk som kan tolkas hur som helst och ge länder fritt spelrum eller ska det vara uppdelat i fasta krav för alla länder med ett tillskott av frivilliga åtaganden?

Global stocktake anses vara en vital del av Parisavtalet och regelboken syftar till att kontrollera och strukturera upp hur den 5-åriga uppföljningen av Parisavtalet ska utformas. Det inkluderar även att bygga upp ett momentum så att länder alltid tar ett steg längre och försöker bli än bättre på att uppnå målet med att nå en max 1.5 graders temperaturökning. En annan viktig del är att alla delar av de tekniska och politiska detaljerna av global stocktake diskuteras och följs upp, och the Rulebook ska säkerhetsställa att både länder och NGOs som vi i PUSH kan få ge sin åsikt på hela den processen och samtidigt hålla igång så att arbetet INTE stannar upp utan man jobbar framåt för att uppnå Parisavtalet långsiktiga mål.

Det trycks väldigt mycket på att man måste uppnå konsensus när det gäller the Rulebook, men att det samtidigt inte ska bli alldeles för urvattnat så att själva Parisavtalet blir tandlöst. Det är en fin balansgång men då man verkligen har sett till att nästintill alla delar av UNFCCC på något sätt är involverat i skapandet av the Rulebook är min förhoppning och tro att vi 2018 kommer få se det gå igenom.

Nu hoppas jag på en bra möte i Bonn där allt i the Rulebook läggs till rätta och nu hoppar jag även i säng.

Good night, world, good night (sagt med Cecil Baldwins röst).

Madeleine