Att lösa klimatkrisen är en av vår tids största utmaningar. För att möta denna utmaning skapades COP (Conference of the Parties), FN:s främsta forum för internationella klimatförhandlingar. Under de senaste åren har ett nytt klimatfinansieringsmål vuxit fram, det så kallade The New Collective Quantified Goal on Climate Finance (NCQG). Detta mål, som ska ersätta det tidigare löftet om 100 miljarder dollar per år, har varit föremål för intensiva förhandlingar mellan utvecklade och utvecklingsländer.
Tack vare PUSH Sverige fick jag möjlighet att bevaka COP29 på plats i Azerbajdzjan och att skriva min kandidatuppsats vid Uppsala universitet inom ämnet. I min uppsats undersökte jag NCQG-förhandlingarna med hjälp av spelteori, specifikt The Prisoner’s Dilemma, för att förstå de strategier som utvecklade länder använde sig av under COP27 till COP29. Resultaten avslöjar de maktspel som präglar klimatförhandlingarna – och belyser både spelteorins potential och dess begränsningar.
Varför spelteori?
Spelteori är ett kraftfullt verktyg för att analysera hur aktörer fattar beslut i situationer där deras val påverkar varandra. The Prisoner’s Dilemma är ett av de mest kända spelteoretiska ramverken och beskriver hur två aktörer kan tjäna på att samarbeta, men ofta väljer att ”defektera” (prioritera sina egna intressen) på grund av brist på tillit. Detta speglar mycket av det som sker i klimatförhandlingar, där länder ofta tvekar att göra större åtaganden av rädsla för att andra inte kommer att hålla sina löften.
Vad visade studien?
Ett av de mest framträdande resultaten i studien var att utvecklade länder framstod som de ”vinnande” parterna i NCQG-förhandlingarna. Det överenskomna beloppet låg betydligt under utvecklingsländernas förväntningar och närmade sig mer ett ”business as usual”-scenario. Dessutom infördes en frivillig bidragsmekanism som flyttade fokus från bindande åtaganden till mer flexibla insatser, vilket ytterligare gynnade de utvecklade länderna. Studien visade också att besluten ofta strategiskt fattades i sista minuten, vilket gjorde det svårt för motparten att reagera. Därtill påverkades förhandlingarna av bristande tillit från tidigare överenskommelser, vilket lade ytterligare hinder för samarbete. Analysen visade också att COP29 utvecklades till ett ”vinn-eller-förlora-allt”-scenario med högre insatser, vilket mer liknar ett Chicken Game. I denna modell riskerar båda sidor att förlora stort om ingen ger efter, vilket återspeglar den kritiska karaktären av de sista förhandlingsrundorna.
Vad kan vi lära oss?
Studien understryker att spelteori kan ge värdefulla insikter i klimatförhandlingar, men att inga enskilda ramverk kan fånga den fulla komplexiteten i dessa processer. För att skapa en mer heltäckande förståelse bör framtida forskning kombinera olika modeller, som The Prisoner’s Dilemma och The Chicken Game. Detta kan hjälpa beslutsfattare att förstå vilka strategier som är mest effektiva och hur man kan skapa incitament för större samarbete. Endast genom samarbete och nytänkande kan vi lösa klimatkrisen.
Nora Bougern
PUSH Sweden • International Climate Action 