– av Sara Nyberg –
Det finns en direkt länk mellan den globala medeltemperaturen och mänskliga utsläpp av koldioxid (se bild nedan). Därför är nyckeln till att hindra klimatförändringarna att minska utsläppen av dessa till atmosfären och att förstärka upptagningen av koldioxid av växter. Denna kombination av att minska utsläppen och öka upptagningen av växthusgaser benämns som ”mitigation” på engelska, vilket direkt översatt betyder begränsning/ lindrande (av klimatförändringarna). Just ordet mitigation dyker ofta upp i UNFCCC-sammanhang, så därför tänkte jag at det vore bra att skriva et blogginlägg om detta!
Hur kan vi då ”mitigate”? Det kommer jag beskriva i detta blogginlägg! För vi har egentligen alla lösningar – vilka det är får du reda på om du läser vidare 🙂 Först en kort kommentar: tänk på att vi oftast pratar om koldioxid – vilket idag står för den största andelen påverkan på växthuseffekten, men även metan och lustgas (dikväveoxid) är starka växthusgaser som behöver begränsas.
Mitigation inom förhandlingarna och inom EU
I FN:s klimatkonvention som trädde i kraft 1994 står det att alla länder ska formulera och implementera program som innehåller åtgärder för att “mitigate” – alltså lindra eller begränsa – klimatförändringarna. Dessa program ska rikta sig mot ekonomisk aktivitet för att gynna det som minskar utsläppen och motarbeta det som leder till höga utsläpp. Även i Parisavtalet står något liknande, nämligen att länder ska presentera nationella åtaganden (Nationally Determined Contributions, NDC:s) för hur de ska minska utsläppen och gynna upptagningen av koldioxid. Dessa ska länderna uppdatera och kommunicera (främst skicka dessa till UNFCCC) minst vart femte år, och ambitionerna får bara höjas – inte sänkas! Länder med högre välstånd måste minska sina utsläpp snabbare är utvecklingsländer. Till exempel borde EU “dekarbonisera” till perioden 2035-2040 – alltså att nå netto nollutsläpp av koldioxid. Det innebär att alla koldioxidutsläpp måste kompenseras med minst lika mycket upptag av koldioxid från skog och mark – och eventuellt tekniska lösningar som koldioxidinfångning och lagring (Carbon Capture and Storage, CCS). Att dekarboniseringen borde ske till 2035-2040 baseras på att EU måste nå nettonollutsläpp tidigare än det globala målet att göra det under den andra delen av århundradet, för att utvecklingsländer ska kunna få chans att släppa ut lite mer för att kunna utvecklas. (Detta råder det dock delade meningar om.) Dagens EU-mål säger dock att EU ska minska utsläppen med mellan 80 och 95% till 2045, vilket är mindre ambitiöst än vad EU borde göra för att ta sitt globala ansvar.
Om nu EU ska minska sina utsläpp med 80-95% de kommande 27 åren, så borde rimligtvis ingen ny infrastruktur för fossila bränslen byggas. Dock så är flera projekt på gång i EU för att öka användningen av (fossil) naturgas. (Se bild nedan) Visserligen påstås det att naturgas leder till mindre utsläpp av växthusgaser än kol och olja vid förbränning, men det stämmer inte längre om en räknar med läckage av metan under hela produktionskedjan, och om en räknar med att metan har en mycket kortare livslängd i atmosfären än koldioxid. (Det leder till en starkare värmande effekt.) Skärpning, EU!
Utsläppsgapet
Om vi nu går tillbaka till de nationella åtaganden som jag nämnde ovan, så täcker de utsläppsminskningar inom olika områden som industri, transporter, byggnader, avfall, energi, jordbruk, skogar & annan markanvändning. Vad kan då göras inom dessa sektorer för att minska utsläppen av koldioxid till atmosfären? Under COP23 i november, presenterades det under ett sidoevenemang en del av den så kallade ”Emissions gap report”. Delrapporten hade titeln ”Can the emissions gap be bridged?” – och ja, jag ska förklara vad som menas med emissions gap: Målen i alla länders NDC:er om att minska utsläppen kommer leda till ungefär 3 graders uppvärmning (”Pledges and INDC:s” i bilden nedan). Detta är uppenbarligen högre än målet om 2/1.5 graders uppvärmning som finns i Parisavtalet. Det finns alltså ett glapp (gap) mellan NDC:erna och vad vi skulle behöva göra för att uppnå målet i Parisavtalet (de gröna områdena i bilden nedan). Hur detta glapp kan stängas togs upp under sidoevenemanget jag var på i höstas.
Hur vi kan ”mitigate”
Så, här kommer de viktigaste åtgärderna inom de olika sektorerna för att undgå de värsta konsekvenserna av den globala uppvärmningen:
Industri: Energieffektivisering, användning av förnybara energikällor, fånga in koldioxiden och ändra produktionsprocesser så att de inte släpper ut koldioxid (t.ex. från stålproduktion).
Transporter: Utsläppstak för fordon, energieffektivitet, gynna kollektivtrafik, utveckla förnybara bränslen
Byggnader: Se till att nya byggnader är energieffektiva och tilläggsisolera befintliga byggnader.
Avfall: Infångning av metangas från avfallsdeponier, eller förbränning av avfall med rening av avgaserna och produktion av el och värme.
Energi: Bygga mer förnybara energikällor och energieffektivisera. Kärnkraft är inte förnybart, men ger relativt sett små utsläpp av växthusgaser. Infångning och geologisk lagring av koldioxid från förbränning av fossila bränslen eller biomassa kan också bidra till att minska utsläppen inom energisektorn. Att ta bort subventioner kan vara ett relativt enkelt steg för att inte gynna de fossila energislagen längre… (Energisektorn har störst potential att minska utsläppen, globalt sett!)
Jordbruk: Äta mindrekött, slänga mindre mat, och förbättrade jordbruksmetoder.
Skogar & annan markanvändning: Minska avskogningen och öka återplantering av skog.
Vart kommer PUSH in i detta sammanhang?
Många av dessa åtgärder har redan gjorts i olika länder – i större eller mindre utsträckning. Så: vi har redan all teknologi som behövs för att minska utsläppen – det gäller bara att skala upp dem! För att göra detta krävs politisk vilja och att det ska vara ekonomiskt lönsamt (ja, i dagens kapitalistiska värld går det knappt att göra något i en större utsträckning om en inte kan tjäna pengar på det). Vad kan vi göra då? Jo, förutom att leva mer klimatsmart själva, så kan vi faktiskt PUSHa politiker på olika nivåer och göra lokala aktioner! Detta sades också på ett annat sidoevent under COP23, nämligen att vi behöver människor som kämpar ”on the ground” och att det handlar om att skapa systemförändring. Det räcker inte med att använda teknologiska lösningar – vi behöver bygga en stark klimat/hållbarhetsrörelse. Det sker redan världen över, men inte i tillräckligt stor skala. Så, ju fler vi är, desto mer kraft har vi och desto större skillnad kan vi göra. Så det är därför som PUSH Sverige finns – för att samla alla unga i Sverige som vill göra sin stad, Sverige och världen mer hållbar!
