Torsdag morgon var vi på plats i Paris. Pendeltåget tog oss två mil norr om stadskärnan där det elfte COY gick av stapeln. Entusiastiskt hade vi lämnat Umeå och det Västerbottniska vinterlandskapet, och äntligen var vi på plats för att ägna åt oss klimatfrågan. Konferensen har anordnats i en stor utställningshall, som mest kan liknas vid en hangar. Personalen och volontärerna har gjort ett bra jobb med att dela in den fyrkantiga öppna ytan till olika rum, det finns scener för stora föreläsningar, en massa skrymslen för workshops, och små ”tipis” för dem som behöver ta sig en tupplur. Stora delar av möblemanget har byggts med plywood och diverse växter har använts för att pynta upp lokalen. När det sedan trillar in några tusen klimatintresserade ungdomar i dessa lokaler, ja då börjar det hända saker. Deltagarna kommer från alla världens hörn och alla har olika relationer till klimatfrågan, samtidigt som alla har samma mål. Att stoppa uppvärmningen.
Programmet flyter ständigt på med ett flertal parallella sessioner, vissa har mer välkända deltagare medan andra har styrts upp av engagerade ungdomar. Bland dessa Frankrikes tidigare miljöminister samt unga polynesier som lyfter klimatfrågan genom sina dansuppvisningar. Många olika teman täcks in och abstraktionsnivån varierar, språken översätts för alla ska kunna ta del av föredragen. Ett av de mest intressanta samtalen handlade om open source och hur innovationer kan spridas genom att idéer inte patenteras utan tillåts utvecklas av andra. Olika lösningar kan därmed användas på nya sätt, och ett exempel var ett gäng som skapat en pedaldriven jordbrukstraktor. Enkelt och hållbart.
Dagarna går fort och snart är konferensen över, och om några dagar styr vårt gäng norrut igen. Många av deltagarna som jag pratat med kommer att stanna i Paris de kommande veckorna och övervaka toppmötet. För mig har COY varit en energi- och inspirationsboost, som jag kommer att kunna leva ett tag på. Jag hoppas att våra delegater känner detsamma, och att ni inte glömmer den hoppfulla stämningen. Nu får vi hoppas att förhandlingarna utvecklar sig på ett positivt sätt, och att våra ledare får till ett avtal vi kan vara stolta över.
By Timo Saarensilta
