Finansiering – pengarna eller livet?

Pengar, pengar, pengar…

När vår Filip Lövström blev intervjuad av TV4 på COPs första dag så frågade dom: ”Kommer det att handla om pengar?”

Svaret är både ja och nej… det är inte så enkelt! Finansiering är både en egen fråga och en fråga som går in i många andra frågor.

Först och främst, vad ska betalas?

Konferensen har länge handlat om utsläppsminskningar, och att länder ska få hjälp att ställa om till förnybara energisystem. Detta kommer från Klimatkonventionen som grundades 1992, då världens länder officiellt delades in i ”utvecklade” och ”utvecklings”-länder i klimatsammanhang. För övrigt väldigt osköna definitioner, men de är desvärre fortfarande praxis att använda sig av…

Numera så handlar delar av förhandlingarna även om anpassning, och alltså även finansiering för anpassning. Klimatförändringarna har redan påverkat många länder, och även om vi slutade bränna kol och olja imorgon, så tvingas många redan att anpassa sig till ändrade levnadsförhållanden – mark som inte längre går att odla på, sinade vattendrag, och förändrad boskapshållning mm. Många länder har inte bidragit (eller bidragit väldigt lite) till de utsläpp av växthusgaser som förstör vår planet. För dom är egna utsläppsminskningar mindre relevant, och istället blir hjälp till anpassning deras stora fråga.

Det senaste tillskottet till vad som borde finansieras är ”förluster och skador” (Loss and Damage) som skett till följd av klimatförändringar. Detta har varit en mycket kontroversiell fråga, då rika industrialiserade länder inte vill ta ansvar för de förluster och skador som dess utveckling har orsakat andra. Syftet med denna punkt är att länder som exempelvis tvingas flytta, och människor som måste migrera, ska kunna få hjälp med detta. Exempelvis har vissa ö-stater, som Kiribati och Tuvalu redan börjat köpa upp land för att kunna förflytta sin befolkning, och det kostar ju lite! Tyvärr ser det för tillfället inte bra ut för att förluster och skador ska innebära någon form av kompensation, eller att utvecklade länder bör stå för kostnaderna. Dock så kommer förluster och skador att ingå i avtalet, antigen som en egen artikel, eller som en del under anpassning.

Vilka ska ge, och till vem? 

Med detta går finansieringen in i differentieringsfrågan igen (utvecklade vs. utvecklingsländer). Tidigare har det varit utvecklade länder som ska bidra med pengar till utvecklingsländer. När världen nu ser annorlunda ut än 1992, vill utvecklade länder att fler ska vara med och betala (surprise!). Det finns även fler initiativ att välja på, och exempelvis Kina har satt upp en egen fond för Syd-Syd samarbete och finansiering, där Kina som ett rikt utvecklingsland bidrar till andra utvecklingsländers utveckling och anpassning. Huvudpoängen är att alla ska bidra på något sätt, men så länge uppdelningen i Annex fortsätter att styra detta kommer diskussionerna att fortsätta kring vilka som ingår i vilken grupp av länder. Hur differentieringen ska ske kommer det att tvistas om till slutet… Här kan tilläggas att utvecklingsländerna inte anser att världen har förändrats; gapet mellan fattiga och rika länder är fortfarande stort, och med det måste differentieringen mellan utvecklings- och utvecklade länder fortfarande gälla.

Finansieringen har även ytterligare en aspekt än vilka av länderna som ska betala vad, och hur mycket – det handlar om privat vs. offentlig finansiering. Även företag är ju med och pushar omställning (i vissa fall), och här råder det delade meningar om hur mycket finansiering som bör ske genom privata medel. Civilsamhällesorganisationer och utvecklingsländer vill främst ha offentlig finansiering samt skatter på finansiella transaktioner (och slopa subventioner på fossila bränslen) för att garantera att pengarna kommer in. Våra regeringar kan hållas ansvariga för sina handlingar, till skillnad från internationella finansiella flöden. Enligt uppgifter så ser det i nuläget ut som att de redan existerande internationella finansiella institutioner (som exempelvis går genom Världsbanken) kan komma att inkluderas i privat finansiering, och att företag som bidrar kan räknas in i länders finansieringskvot. Detta måste hanteras rätt, så att det blir ett sätt att höja ambitionerna, och inte ett sätt för länder att komma undan sina åtaganden.

Slutligen, när ska pengarna betalas ut? 

Parisavtalet som nu förhandlas handlar om vad som ska ske efter 2020. Då är det det tänkt att finansieringen ska öka. Tills dess gäller de 100 miljarder dollar per år, som sedan Köpenhamn avtalade ska inbetalas till den Gröna klimatfonden. Den Gröna klimatfonden är operativ, även om inte alla pengarna på plats – långt ifrån. Efter 2020 är knäckfrågan igen differentiering av åtaganden. En annan aspekt är om det ska bli ny och utökad finansiering, eller om dessa medel får tas från andra medel, exempelvis från bistånd.  Det finns även krav från vissa parter att finansiering ska ske i cykler, som passar med de föreslagna cyklerna för översyn och ambitionsökningar gällande utsläppsminskningar.

Som ni förstår hamnar diskussioner om finansiering lätt långt bort från människorna vars liv det handlar om… Vad som dock är värt att komma ihåg är att oavsett vad som händer i Paris, och vad som står i något avtal, så kommer investeringar att ske i utveckling av våra samhällen. När vi bygger ny infrastruktur och utvecklar transportsektorn, då är det upp till oss alla att kräva att dessa investeringar sker i linje med en hållbar värld – utan fossila bränslen och med hänsyn mänskliga rättigheter.

Förhandlingar  kring både anpassning samt förluster och skador leds nu av vår egen klimat- och miljöminister Åsa Romson. Vi håller alla tummar vi har kvar för att Romson orkar kämpa på och leder oss alla mot en mer rättvis värld!

#klimaträttvisa #jobbaåsa 

#pushcop21 #SweYouthCOP21 #LossAndDamage #Adaptation #Finance