Guld och gröna skogar? Finansiering på COP

Vi har ett gigantiskt klimatarbete framför oss, med alla olika saker vi måste ta tag i. Men en sak är gemensamt för alla delar av detta arbete – allt kostar, just det, pengar.

Som så mycket annat inom klimatpolitiken utgår finansieringssystemet och de grundläggande tankarna från Parisavtalet, närmare bestämt artikel 9. Jennifer skrev om finans från COP21 (läs om du vill få mer kött på benen) när det begav sig, och grunderna är så väl beskrivna där att det är onödigt att jag skriver om det. Väldigt kortfattat: Parisavtalet kan delas upp i tre arbetsområden – utsläppsminskningar (mitigation), anpassning (adaptation) samt förluster och skador (loss and damage). Det arbete som behövs göras inom dessa områden kostar pengar – mycket pengar. Där kommer finansieringen (finance) in.

Så – vem ska betala?

Det är detta klimatfinansiering handlar om. Och det är spännande! Och känsligt. Och viktigt. Finance kommer definitivt vara ett hett ämne på COP22!

Parisavtalet är tydligt i att världens finansiella flöden, dvs alla mängder pengar som flyter runt i systemet, måste styras mot klimatet, och ”vara i linje med en utveckling med låga utsläpp och hög naturlig motståndskraft”. Vad betyder det konkret då?

Det finns två olika diskussioner när det gäller vem som ska betala för denna omställning. Den ena: fattiga eller rika. Även kallat differentiering. Faktum är att det är de rika länderna som har den ekonomiska kapaciteten att förändra – och oftast är de som drabbas minst! Här blir vår paroll #climatejustice väldigt relevant. Vi kommer aldrig missa chansen att betona detta!

Den andra: privat eller offentligt. Såklart finns det en stor poäng med att det är stater och politiker som styr förändringar. Framför allt därför att vi kan utkräva dem på ansvar, och för att vi i en demokrati kan påverka dem politiskt. Företagen är lurigare ibland… En viss grupp företag är till exempel närvarande på COP, och lobbar för sin sak trots att den går stick i stäv med hela poängen med konferensen. Vi pratar givetvis om fossillobbyn, mer generellt de som tjänar på den nuvarande situationen. (Det är faktiskt så att vi anordnar ett sidoevent på det här temat! Återkommer om det!)

Men, alla företag är inte elakingar! De som försöker påverka marknaden inifrån och är med och driver på den politiska utvecklingen ska man inte glömma bort som en resurs. Även den globala finansvärlden måste med på tåget, och många är redan med. Logiskt – finansvärlden sysslar med att investera på längre sikt, och då kan det vara bra att undvika gigantiska osäkerheter som klimatförändringar…

Här är för övrigt också bra tillfälle för en kort shout out till Fossil Free-rörelsen, som vi älskar och som vi samarbetar med när det gäller #keepitintheground. De har jobbat hur bra som helst inriktat på finanser och investeringar, och kämpar för att företag och institutioner ska divestera från kol och olja, snarare än investera i det. De är levande exempel på att civilsamhället kan utgöra en ovärderlig, konstruktiv roll. Heja er!

COP22 då, vad händer just nu på finance-fronten?

Flera viktiga saker måste arbetas med i Marrakech. En central sak är hur målet om att samla ihop 100 miljarder dollar som sattes i Paris faktiskt faktiskt samlas in, fördelas och blir ”hard cash” för utvecklingsländerna att använda sig av, t.ex. i sitt anpassningsarbete. Fokus ligger mot 2020, då pengarna ska vara på plats i den Gröna Klimatfonden, och länderna ska ha en klar bild över framtida finansiering. Den potten utgör grunden för allt detta, och vi ska verkligen följa hur det går med förhandlingarna kring den här punkten. Vad händer efter 2020 till exempel? Vad gör EU och Sverige för att ambitionerna ska höjas? Stay tuned!

Allt det byråkratiska och formella måste bli mycket tydligare. Tomma ord hjälper ingen – vi måste se resultat. Både när det gäller vad som räknas som klimatfinansiering, och hur finansieringen ska vara del av ländernas stegvis ökande ambitioner (som ju är en viktig mekanism i Parisavtalet). Stora ekonomiska jättar som Världsbanken trycker på politikerna, och försöker formulera mål. Från civilsamhället måste vi som vanligt vara på vår vakt, och inte släppa igenom försök till att komma undan.

För svensk del ska vi verkligen hålla koll på vad regeringen kommer vilja spela för roll. Sverige har ju som en av världens största biståndsgivare ett gott rykte internationellt, och Isabella Lövins postbeskrivning (minister för internationellt utvecklingsarbete och klimat) säger mycket om Sveriges ambition att försöka göra vad vi kan. Men är det bara snack och ingen verkstad? Det ska bli intressant att följa.

För att sammanfatta: alla som är medvetna om problemets omfattning, förstår syftet i att investera i klimatet snarare än att slösa kortsiktigt i fel energi och fel resurser. Det handlar helt enkelt både om att agera moraliskt smart via klimaträttvisa, och om att agera ekonomiskt smart via kraftfulla gröna investeringar. Och att våga göra det riktigt snabbt. Pengarna finns där!

It’s Business Time!