Ett klimatavtal är inte hela världen, vilket man lätt kan tro när man sitter på COP klimatförhandlingarna i Paris.
Medan jag sitter och väntar på att vi ska få en ny avtalstext, går jag igenom mejlskörden. Kompisarna som bygger laddare för elbilar njuter av en ny storaffär. Någon lägger upp bilder på sitt soltak på Facebook, i kommentarsfältet retar många honom för att han inte var snabbare att byta till egen sol-el, det har de gjort för länge sen. Min kompis kommunpolitikern i Uppsala berättar att de divesterat, kommentarsfältet handlar om att det är ”så igår”, nu måste man också se till att flytta pengarna något smartare ställe, och de har massa exempel på hur det kan göras.
Texten dröjer mer så jag hinner läsa nyhetsartiklar. Tesla nyanställer 1600 personer för att tillverka elbilsbatterier. Oljan sjunker under 40 dollar fatet och oljebolagen säger med en mun att nu håller det inte alls att investera i nya oljekällor längre, de måste göra något annat.
Jag hinner kolla mitt bankkonto lite. Jag har sparat lite pengar i en klimat- och cleantechfond, nu går den riktigt bra och jag gottar mig lite åt att jag hade fått avstå från en och annan fika om jag haft pengar i olja, kol eller andra ändliga råvaror. Jag äger summa sju aktier, alla i Tesla de har rusat uppåt igen och gjort mig lite rikare utan att jag behöver anstränga mig.
I fiket träffar jag en bekant från Vattenfall. Hon är beredd att slå vad om att kärnkraftverket i Storbritannien aldrig byggs, för det är så mycket billigare med förnybart. Samma säger hennes chef Magnus Hall i en stor intervju idag, kanske för att senaste styrelseledamoten Tomas Kåberger med stor tydlighet kan visa på den väldiga boomen för sol, vind och effektivisering runt om i världen.
Mötet börjar inte på utsatt tid så jag hinner boka tågbiljetten till Genève, där jag ska träffa ledningen för ett oljebolag som själva bedömer att de kanske inte alltid uppfattats som en positiv kraft i klimatfrågan – det vill de bli nu.
Klimatavtalet vi till slut får är fullt av otydligheter och kompromisser där den mest ovilliga och räddhågsna fått hålla i taktpinnen. Avtalet blir ett golv, där man kan vara absolut säker på att inga odjur lurar i källaren, för lägre än detta golv går inte att gå. Sen bygger vi successivt och tålmodigt vidare, får med oss alltfler på att det inte är en uppoffring – en ”bördefördelning” på FN-språk – att minska utsläppen utan en kapplöpning att vara först i omställningen. I EU gör vi en Energiunion, Sverige blir ”ett av världens första fossilfria välfärdsländer” (vad nu det innebär), massa kommuner gör ännu mer.
Allt det är politik och det är viktigt, det lägger grunden. Men den riktiga spänsten den finns aldrig i förhandlingsrummen, utan i resten av verkligheten. Och där går det snabbt nu, hur försiktigt klimatavtalet än är.
Mattias Goldmann
Vd för den gröna och liberala tankesmedjan Fores
Vi fixar det här!
