Efter tidigare inlägg kring hur de demokratiska principerna i FN överskuggas av skev maktfördelning, förhandlingar bakom stängda dörrar, demonstrationsförbud och ekonomiska särintressen vill jag berätta om hur stor kontrasten är mellan vad som sker inne på förhandlingarna och utanför.
Under mina två veckor i Paris har jag deltagit på samlingar som Coalition Climats generalförsamling där småbönder från hela planeten berättade om sina liv, spontant anordnade folkforum för ursprungsbefolkningar och personer utsatta för rasism inne på Climate Generations Area, folkkök med ekologisk, dumpstrad mat samt fredliga aktioner utan minsta polisingripande.
Min upplevelse är att trots franska statens förbud mot politiska budskap med mer än två personer inblandade, så är demokratin stark utanför COP 21´s säkerhetsspärrar.
En av mina absoluta höjdpunkter har varit att få lyssna till ursprungsfolk från hela världen, få djupare kunskap om deras situation, följa deras ledarskap och höra rörande historier som känns långt mer verkliga än de tal och jag hört från våra politiker.
De som lever närmast naturen märker inte bara av klimatförändringarna först. De blir också hårdast utnyttjade av de som inte gör det. Kandi Mosset, en representant för ursprungsfolk från Turtle Island (numera Nordamerika ni vet…) berättade om vilket förtryck dennes nation fått utstå genom historien till följd av den europeiska invasionen, för att sedan få enorma dammar, och sedan kolkraftverk, byggda kring sina reservat.
Mosset, som ingår i en delegation från Indigenous Environmental Network, berättade hur hennes vänner dog i cancer vid tjugo års ålder på grund av föroreningar.
”That was before the fracking came” sa hon med tårar i ögonen.
Det var en skakande upplevelse för mig att höra vilka dominoeffekter fossilindustrin har på dessa människors livsvillkor och deras ”reservat”;
Förutom förgiftat vatten och luft, störtfloder av giftigt slam och förstörd mark, (som om det inte vore nog) så ökade kriminalitet såsom våldtäkter med flera hundra procent när ditplacerade arbetare flyttade in. Andra vänner dog unga i heroinmissbruk till följd av den medföljande droghandeln.
Jag tror alla i rummet var djupt berörda.
Att sedan höra vilken kamp de fört mot de gigantiska fossilbolagen, och flera gånger vunnit mot dem, utan att ta emot en krona i stöd från de myndigheter de ansett vara korrupta, fick mina nackhår att resa sig.
För mig var detta som att glänta på dörren till den verkliga världen, bortom min svenska medelklassbubbla. Vilka otroliga hjältar som kämpar där. De som lever i kontakt med naturen, känner sina marker, brukar jorden, bygger samhällen underifrån, och tar den tyngsta kampen mot vår tids oljeberoende.
Jag tar med mig glöden jag ser i dessa människors ögon, jag tar med inspiration att hitta nya vackra sätt att bidra till förändring, och hopp från allt det fina som jag fått uppleva utanför COP 21s hårt bevakade murar.
Vad som än kommer ut ur COP 21, så växer rörelsen som kämpar för ”System Change, Not Climate Change”.
”There is no guarantee that if we stand up to the industry we will succeed but if we don’t at least try to make our voices heard, we are guaranteed to fail” – Kandi L. Mossett (Eagle Woman)
Vi ses ute i kampen!
/Mårten Pella
Forum på Climate Generations Area arrangerat av Sustaining All Life
Kanotaktion av Ittakesroots.org
Folkforum på Climate Generations Area arrangerat av Sustaining All Life
