På ett tidigt morgontåg till Stockholm sitter jag och smuttar på en nybyggd cappuccino. I det här inlägget får ni följa mina tankar och idéer kring företagens ansvar mot den hållbara utvecklingen och det globala 1,5 graders målet. Vem är då jag? Det är Isabelle som knappar på tangenterna denna gång. Från och med nu så kommer jag däremot att kallas Tibbe för att underlätta eventuell förvirring med namn, då vi är två i delegationen som har äran att bära namnet Isabel(le).
En av de största frågorna inom förhandlingarna handlar just om finansiering. Hur ska vi kunna finanserna den omställning som världen behöver? Enligt beslut från tidigare COP-möten ska höginkomstländer ha som målsättning att årligen mobilisera 100 miljarder amerikanska dollar till den gröna klimatfonden. Detta skulle dock, enligt FN:s klimatpanel IPCC, bara utgöra en tredjedel av vad som egentligen behövs för att ha en möjlighet till den omställning som faktiskt behövs (!!!!). Trots detta har FN:s medlemsländer svårt att få ihop resurserna som behövs för att klara av målet. Just därför behöver den privata sektorn kliva in och bidra i en större grad för att omställningen ska kunna ske i en snabbare takt. Precis som Madelene skrev i det tidigare blogginlägget, så berör det här vartenda land på vår planet, och att hitta en metod som passar alla är tidskrävande. En bra beskrivning: Det är komplicerat för att det är komplext!
Jag diskuterar dagligen med folk i min omgivning om vart företagens ansvar ligger. Hur kan vi påverka de allra största ”bovarna” till att gå till en mer hållbar och långsiktig inriktning? FÖR JA! De har ett ansvar (och inte så litet heller). Jag menar, nya affärsmodeller skapas ständigt för att tackla utmaningar kopplade till den omställning som krävs för att möta klimatförändringarna. Men som nästan alltid i dessa sammanhang finns det så mycket mer som behöver göras. Och det går lite för sakta med tanke på dagens läge. För att gå till botten med saken, så ligger ett stort ansvar på källorna som ger företagen pengar – det vill säga investerare.
Idag har etiska fonder, gröna obligationsfonder och andra hållbarhetsnischade produkter på den svenska (och franska, oui) finansiella marknaden vuxit i en allt snabbare takt. Nu finns även sedan ca två veckor tillbaka Svanenmärkta fonder, något som sittande regering tagit fram under sin mandatperiod. Men varför stampar så många företag fortfarande vid startlinjen? Så som jag ser det, så är den största barriären till privata sektorns investeringar att företag generellt sätt inte hittar incitament till att investera i själva anpassningen till omställningen. Detta eftersom att det är svårt att peka på den faktiska tillväxten. Däremot finns det en mycket mer positiv attityd till att bidra med verktygen som behövs för att nå dit, exempelvis i form av teknisk kunskap och innovation. Det handlar alltså om att göra avkastning på sina pengar (money talks så att säga…) medan omställningen sker.
Så förutom att ge finansiella bolag och företag en spark i baken (så att de kommer iväg från startlinjen någon gång) så är en annan viktig del inom finansieringen även den Gröna klimatfonden samt Adaptionsfonden. Förhoppningsvis hinner jag eller någon annan ge en uppdatering kring dessa fonder innan det är dags att bege sig till Bonn. Annars kan jag lova er att ni blir uppdaterade på plats.
Mina vänner, jakten på hållbara investeringar fortsätter! Because we are better together.
Pssst…. Ni har väl inte missat att det är IPCC-vecka? Håll utkik efter ett smaskigt inlägg om det snart.
// Tibbe
