Transparens = tillit

– Av Madeleine Norman –

En väldigt viktig fråga i förhandlingarna just nu är frågan om transparens. Det handlar kort sagt om att alla parter ska kunna veta vad alla andra parter gör och att de faktiskt gör det de säger. För att kunna förklara transparens och rollen det har i förhandlingarna måste vi börja i Parisavtalet:

Parisavtalet har 3 mål:

1: Hålla den globala medeltemperaturen väl under 2 grader och ska sträva efter 1,5 graders uppvärmning jämfört med förindustriell tid

2: Utöka vår förmåga att anpassa oss till klimatförändringarnas påverkan på mänskligheten, gör oss mer resilienta och verka för att samhället har låga utsläpp av CO2e som inte skadar vår matproduktion samt

3: Finansiella flöden ska konsekvent verka för att skapa en väg till en samhälle med låga klimatutsläpp av CO2e och som är hållbart resilient (motståndskraftigt).

Att finansiera kampen mot klimatförändringarna och i grunden skifta hela vårt ekonomiska system är ett komplext problem som utpekad av FN som helt livsnödvändigt för vår överlevnad – klimatförändringarna måste införlivas i den globala ekonomin och på samma gång försöka uppnå mänskligt välbefinnande – både för oss i det globala Nord och för Sydländer. Ekonomen Tim Jackson skrev i sin bok Prosperity without Growth att vi har två sätt att göra detta på – ett är att göra tillväxt hållbart, det andra är att göra ekonomisk nedgång stabilt. Båda alternativen kräver ansvarstagande aktörer inom finanssektorn som har kapaciteten att omdirigera kapitalet så att vi får den ekonomiska modellen som ritats upp i Parisavtalet. Denna ekonomiska modell har alla länder i världen kommit överens om att vi ska uppnå till 2050 enligt färdplanen ovan. Alla världens länder är medskyldiga till skadorna som har gjorts och vi ska gemensamt nå de 3 målen ovan. Och det är nu, under COP24 som allt det praktiska, hur vi ska nå dit, SKA klubbas igenom.

Men innan jag går in på varför så är här en kort sammanfattning på vad det praktiska arbetet innebär- Det går under namnet Paris Agreement Work Programme (PAWP) – eller regelboken kort och gott.

Under regelboken  har varje land några mål och åtaganden som de måste följa. Dessa är:

• Mitigation – hur länder ska sänka sina utsläpp aka NDC
• Cooperative approaches – företagstyrning inom och utom marknader
• Adaptation communication – anpassningar och hur det kommuniceras
• Finance – finansiering från utvecklade länder till utvecklingsländer, inkluderat regler om redovisning och dylikt
• Technology development and transfer – hur ska hela mänskligheten få nytta av teknik som framställs i ett land så att vi slipper fler utsläpp
• Enhanced Transparency Framework – hur länder sköter sina åtaganden och återrapporterar, detta kommer jag skriva mer om nedan
• Global Stocktake – vart femte år ska länderna återkoppla och säga hur det går med deras NDC’er
• Implementation and compliance – hur ska Parisavtalet implementeras, detta sker 2020!

Allt detta ska alltså klubbas igenom nu under COP24 och vad man kan säga…just nu ser det INTE ut att bli så. Istället försöker man att omförhandla Parisavtalet och skapa ett tvådelat Parisavtal, ett med lättare krav för utvecklingsländer (hit vill länder som Kina gärna tillhöra) och ett med hårdare krav för länder som Sverige. Parismötet var framgångsrikt pga 2 saker. Ett, att länder ska känna tillit till varandra – Globala Nord lovade att hjälpa utvecklingsländer finansiellt bl a genom Green Climate Fund. Utvecklingsländer förband sig att ha ett öppet transparent rapporteringssystem.

Två var att man delade ansvarsbördan. Alla länder är skyldiga till att vi hamnat där vi är – och det är bara tillsammans vi når en lösning. Alla länder pratar om att det krävs handlingskraft NU – men det är än så länge bara ord då man är på väg tillbaka till de position som man höll innan Paris-COP.  Att skapa ett tvådelat Parisavtal, där bara utvecklade länder har skyldigheter och utvecklingsländer bara rättigheter är då att backa tillbaka bandet och bromsa det momentum som byggdes efter Parisavtalet. Så mycket för att ta hand om vår gemensamma planet >.<

Men… låt oss hoppas på det bästa och allt blir frid och fröjd och vi arga klimataktivister kommer stå där i Katowice och få igenom vår vilja – länderna har blivit Ansvarstagande Aktörer! Vad händer sen då? Jo, Ansvarstagande Aktörer kräver tyvärr en granskande aktör (skriver tyvärr för i den bästa av världar så hade vi inte riskerat hela jäkla planeten för pengars skull, ja detta gör mig irriterad) och därför måste transparens skrivas in i Parisavtalet. Kloka människor har redan insett detta och utformat en transparensramverk. Detta måste gå igenom, vi har inte tid att vänta.

Transparensramverket. Det är hela grundbulten för att länder ska kunna lita på varandra och faktiskt göra sin del av avtalet. I princip så går transparensramverket ut på att stödja länder i vad de ska rapportera, hur de ska rapportera det och vad de behöver hjälp med för att komma till bukt med klimatförändringarna. Det sistnämnda gäller det globala syd som har lättare krav än globala nord. I bilden nedan ser ni i detalj allt som ska rapporteras in. Transparensrapporten som ska rapporteras in vartannat år syftar till att låta andra aktörer få insyn i vad som händer när länder implementerar Parisavtalet.

Sen finns det en helt annan del av transparens som inte diskuteras i regelverken som rör Parisavtalet och det är allmänhetens sätt att komma till tals. Ett försök att utöka deltagande från allmänheten gjordes av Fijis presidentskap under termen Talanoa Dialogue – en slags testomgång av Global Stocktake. Unikt var att inte bara länders myndigheter skicka in sina bidrag till UNFCCC utan även vi vanliga människor kunde samla upp vad som sägs ute i samhällerna och skicka in det direkt till UNFCCC. Sara skrev mer om det här. Då allmänheten inte bara är arga klimataktivister utan även forskare, företagare, lobbyister och allmänt intresserade människor krävs det att det utformas ett transparent regelverk för hur dessa ska hanteras med. Det är avvägning mellan att låta berörda människor faktiskt bestämma över den politik som förs, enligt IPCC krävs det en rejäl ambitionshöjning av NDC’s men det är också viktigt att inte fördröja förhandlingarna. Det är dags att sluta prata och börja agera.