COP27 är över och vi har slutligen hunnit sammanfatta några av våra tankar kring dessa galna veckor. Det har varit extremt fullspäckade dagar av sidoevent, intervjuer, presskonferenser, förhandlingar och möten, där vi har försökt göra allt vi kan för att stärka ambitionen i klimatarbetet, pusha för kopplingen mellan klimaträttvisa och mänskliga rättigheter, och stärka ungas röster på plats.
Medan några avgörande framsteg gjordes, så är vår generella syn att detta COP representerar mycket av en misslyckad möjlighet att höja ambitionen i klimatarbetet. Under hela mötet var splittringen mellan de oljeproducerande länderna, de sårbara nationerna och det globala nord stor och de geopolitiska spänningarna syntes tydligt i förhandlingarna. Mötet, som skulle ha avslutats på fredagskvällen, drog ut långt på tiden under fredag natt, hela lördagen och ända in på söndag morgon innan länderna till slut kunde nå en överenskommelse. Som väntat handlade några av de sista knäckfrågorna om finansieringen av förluster och skador, om att stärka skrivelser kring utsläppsminskningar (bl.a. att peaka utsläppen år 2025 och att fasa ut alla fossila bränslen), om reglerna för utsläppshandel under Artikel 6 av Parisavtalet och om referenser till mänskliga rättigheter i texten.
Ett av slutdokumentets mest betydelsefulla beslut var att upprätta en fond för finansiering av de skador och förluster som klimatförändringarna ger upphov till i det globala syd. Beslutet innebär att rikare länder ska kompensera fattigare länder, något som flera rika länder tidigare starkt har motsatt sig. Detaljerna kring hur fonden faktiskt ska finansieras och när den ska träda i kraft återstår dock fortfarande att fastställa, och det är nu upp till en kommitté att fortsätta arbeta med dessa frågor. Mycket återstår alltså för att säkerställa att fonden utformas på ett rättvist sätt så att pengarna faktiskt når de som är mest utsatta, och för att se till att fonden utgörs av ny och särskild finansiering utöver redan existerande sådan. Det faktum att ett beslut faktiskt togs i frågan om en fond för skador och förluster får dock anses vara en framgång då det har efterfrågats starkt av civilsamhället i det globala syd och av den globala ungdomsrörelsen. Beslutet speglar den ökande insikten om den djupa orättvisa som präglar klimatkrisen, där de som bidragit minst till klimatförändringarna är de som drabbas allra hårdast av effekterna.
Gällande utsläppshandeln under Artikel 6 som Björn följde under hela mötet enades länderna till slut om en försvagad text som lämnar mycket att önska gällande transparensen kring vad länderna rapporterar när de handlar med utsläppsrätter, gällande säkerställande av den miljömässiga integriteten av krediterna (d.v.s. att handeln inte ska leda till ökade globala utsläpp) samt säkerställande av mänskliga rättigheter och urfolks rättigheter. Även här fortsatte förhandlingarna sent under flera nätter i rad, och trots att mycket handlade om tekniska detaljer såsom hur transaktionerna av utsläppshandeln ska registreras, så fanns det en klar konflikt mellan vad länderna ville åstadkomma med sina inspel. Generellt kan sägas att medan EU och vissa andra länder vill stärka integriteten i utsläppshandelssystemet finns det andra länder, inkluderande bl.a. gulfstaterna, som på olika sätt trycker på för mindre tydliga regler där det finns risk för att utsläppen räknas dubbelt, man gör det svårt att få insyn i projekten och riskerar att projekt leder till negativ påverkan på urfolk och deras rättigheter.
Sluttexten från mötet, som ni kan läsa här, den s.k. Sharm el-Sheikh Implementation Plan, blev till slut en svag text med vaga referenser om att hålla uppvärmningen under 1.5 grader och att fasa ut ’unabated coal’ och ’inefficient fossil fuel subsidies’. Istället för att höja ambitionen i arbetet med utsläppsminskningar och äntligen erkänna vikten av att fasa ut alla fossila bränslen ASAP (inkluderande både olja, kol och gas) representerar detta alltså ett fortsatt misslyckande av det multilaterala systemet att ta tag i grundorsakerna till problemet, och reflekterar den geopolitiska splittringen mellan öst och väst, nord och syd, rika och fattiga, fossilberoende och fossilproducerande länder, de mest sårbara länderna mot de med mer motståndskraft.
Utöver de formella förhandlingarna deltog PUSH också i ett flertal sidoevent och pushade på genom bilaterala möten. Bland annat hölls ett möte med klimat- och miljöminister Romina Pourmokthari med representanter från andra svenska ungdomsorganisationer, och ett möte med svenska riksdagsledamöter och förhandlare från den svenska delegationen. Dessutom deltog PUSH i signerandet och lanseringen av såväl Svenska ungdomsrörelsens röda linjer inför COP27, Nordiska ungdomsorganisationers krav från COP27 samt Europeiska ungdomsorganisationers krav på att EU ska fasa ut ur fossila bränslen. PUSH-delegaterna Juan från Colombia och Maruf från Ghana deltog också i flera panelsamtal och dialoger fokuserade på stärkandet av ungas deltagande och höjda ambitioner i klimatarbetet i Latinamerika och Västafrika.
Trots att utkomsten är långt ifrån vad vi önskat, på alla plan, så upplever vi att vår närvaro varit viktig för att agera motpol mot rekordantalet på över 600 fossillobbyister som deltog under mötet, många på s.k. ”Party-badges”, d.v.s. ackrediterade som en del av ländernas egna delegationer – samt för att stärka ungas perspektiv och vara en viktig röst för ökat utrymme för civilsamhället och respekterandet av mänskliga rättigheter under konferensen. Som redan tidigare nämnts är Egypten ett av de länder med flest politiska fångar, över 60,000 dissidenter, och inför mötet har bl.a. fången Alaa uppmärksammats extra i media. Trots att utrymmet att demonstrera har varit extremt begränsat utanför mötet har ett flertal protester och demonstrationer organiserats innanför mötesområdet under kontrollerade former, där flera har pekat just på att vi kan inte nå klimaträttvisa utan mänskliga rättigheter. Och för den egyptiska regeringen, som kanske hoppades att detta skulle ge en kickstart för deras turistindustri och internationella anseende, är i alla fall vår bild att fler än någonsin blivit varse om deras brutala kränkningar av mänskliga rättigheter och att pressen på regimen har ökat. Tyvärr så är nog risken stor, som många ser det, att denna press nu minskar när det internationella samfundet lämnar landet. Precis som för Iran, Myanmar, Thailand, Afghanistan och andra länder med totalitära regimer är det nu viktigt att det internationella samfundet fortsätter ligga på och stöttar demokratiseringsprocesserna, frisläppningen av oskyldiga politiska fångar och stoppandet av all form av tortyr och dödsstraff. Som beskrivit tidigare tror vi starkt på någon form av minimikriteria, alternativt en ny och mer demokratisk process, för valet av framtida värdländer. Nästa år sker klimattoppmötet COP28 i Dubai, Förenade Arabemiraten, och risken att även det blir ett misslyckande med höga priser, stora risker för unga aktivister och minskad ambition i klimatarbetet (med tanke på deras övergripande roll som greenwashande oljestat) visar ytterligare på vikten av att vi måste fortsätta kämpa för förändring varje dag, såväl hemma i Sverige som internationellt.
Vi tackar alla som konstruktivt kommenterat, stöttat och följt oss under de senaste veckorna och alla ni som engagerar er dagligen för en bättre värld. Är ni intresserade av att bli en del av vårt arbete är vår dörr alltid öppen för nya medlemmar och vi ser fram emot att PUSHa vidare tillsammans med er för en mer hållbar framtid!
//Björn & Alma
