Man behöver en vision. En ledare som visar en färdriktning. En känsla av samhörighet och kämparvilja. Detta visste 1900-talets demokratiska förkämpar, som samlade folk runt slagord som “Jag har en dröm…”. Som åstadkom stordåd genom att arbeta från gräsrötterna, med demonstrationer, insändare, långa tal, korta tal och ett envishet som tog sig ända in i de högsta politiska sfärerna. Demokrati blev ett mått på en nations framgång, och även länder som inte är demokratiska idag, försöker ändå framhäva sina demokratiska sidor.
Demokrati har blivit en internationell självklarhet. Miljöfrågorna måste få samma höga betydelse, i varje nation. I varje samhälle. Och i varje individ.
Men det är komplext. Svåröverskådligt. även för en insatt och det är ett ämne som inte bara rör klimatförändringarna utan andra stora områden som konsumtion, transporter, miljögifter, förlust av biologisk biodiversitet, förlust av kolsänkor, korallrev, ren luft, mat, vatten, ja det som vi behöver för att kunna leva och frodas som människor på en frisk planet. Det är en dyster bild som har målats upp i forskarnas grafer.
Det är därför det behövs initiativ som People’s Climate March i USA. Klimatriksdagen här i Sverige. För att samla upp kraft, nya idéer och få igång en folkrörelse. För att bygga en vision, om ett grönare och bättre samhälle för alla. Det behövs även internationella plattformer som FNs klimatkonferenser, som vi i den här bloggen fokuserar på. Där politiker och tjänstemän kan mötas under ett och samma tak, men där även NGOs och representanter från civilsamhället kan göra sin röst hörd och pusha de statliga förhandlarna till att ta grönare beslut.
Förra veckan hände något historiskt på miljöfronten. Sverige och Fiji höll i the Ocean Conference. Ett initiativ som enbart fokuserade på SDG 14: hållbara hav. Och bara fokusera på haven är stort, då de ju täcker tre fjärdedelar av vår planet (snacka om svåröverskådligt) och länge har det försummats. Haven får ta emot mycket, 8 miljoner ton plastskräp per år som aldrig försvinner, utan flyter omkring i de stora världshaven, i det som kallas för “Gyres” av forskarna. Flera tusen ton övergödande ämnen och enorma mängder kemikalier från jordbruk, industrier och avloppssystem från land blandas med allt plastskräp i en sörja som inte syns på ytan men är ett hot mot både den biologiska mångfalden i havet, mot havets buffertförmåga och mot människors livsmedelsförsörjning. Och så ska vi ju inte glömma klimatförändringarnas påverkan på haven.
Att läsa konferensens Call for Action är underbart. Den tar upp alla problem som jag nämnde ovan och lite till och säger att de vill hitta lösningar på det. Att de vill mobilisera sig och skapa en kollektiv rörelse för att världens hav ska ses som kritiskt viktiga för både människors och planetens välfärd (dah). Att läsa om de frivilliga löften som de deltagande länderna har givit är ännu mer underbart och inger en känsla av hopp. 1328 olika löften har givits, ett exempel jag personligen gillade var Empowering Young Conservation Leaders. Och något som fått stor uppmärksamhet var att Indonesien vill minska sitt marina plastavfall med 70% till år 2025.
Haven har länge varit försummade. Att det äntligen har kommit upp på den politiska agendan är bra! Jag hoppas att denna konferens ska bli en startpunkt på en rörelse då havens välmående ses som en lika stor självklarhet som välmåendet hos oss människor. En ljuspunkt är att Portugal och Kenya gått ut och sagt att de vill ordna en uppföljande konferens om 3 år. Ska bli spännande att se vad som händer då!
