Mitt i smeten – halva COP23 gånget

En vecka på COP23 är till ända, och efter en bättre NGO-fest i lördags, samt en klassisk ”dag efter” igår, kickar nu andra veckans förhandlingar igång. Om första veckan är mer teknisk, med massa tjänstemän som gnabbas över teknikaliteter och ordalydelser djupt ner i diverse agendapunkter och tillägg, är andra veckan mer politisk. Om några dagar inleds High Level Segment (högnivåsegmentet), när ministrarna väller in och levererar sina uttalanden om de mer eller mindre kontroversiella frågorna på bordet.

Första veckan har präglats av gråmulet väder, billiga chokladkakor och ett evigt flängande mellan de två olika zoner som utgör konferensen. Mellan å ena sidan förhandlingarna och ”korridorerna” i den så kallade Bulazonen, och å andra sidan alla fantastiska sidoevenemang och möten i Bonnzonen. En ”härlig” massa av information och intryck. Vad är det vi håller på med? Ibland är det bra, mitt i kaoset, att ta ett steg tillbaka och andas.

 

De helt grundläggande koncepten för Parisavtalet och klimatpolitiken är vad som förhandlas här. Och detta inlägg kan innehålla en del uppfriskningar. Men det är, som sagt tidigare, inte fel ibland.

Vilka sakfrågor är då uppe på bordet? Av platsskäl, låt oss bidra med ett (ganska köttigt) urval:

Regler och riktlinjer

…för hur de mål och ambitioner som Parisavtalet ger upphov till faktiskt ska implementeras (genomföras), även kallat ”regelboken”. Det är alltså, såklart, grundläggande för avtalet att alla är överens om hur saker ska rapporteras, redovisas och bokföras. Transparensramverket som innehåller alla de här teknikaliteterna måste sammanställas på ett effektivt och rättvist sätt. Det här har tuffat på bra under veckan, men arbetet är långt ifrån klart.

Ambitionshöjningar

Nu har processen börjat, fram emot nästa COP i Polen då själva den stödjande dialogen – eller som vi mycket hellre kallar den, ”Talanoadialogen” – faktiskt ska äga rum. Då ska alla länder sitta ner och i sann Talanoa-anda diskutera hur man ska ta sig framåt för att höja ambitionen i klimatarbetet, dvs sänka utsläppen mer och mer, anpassa sig bättre och bättre, och tillhandahålla mer och mer klimatfinansiering. Det är en politisk dialog, vars innehåll och design under veckan diskuterats mycket. Gällande vad exakt är det man ska höja ambitionerna? I förhandlingarna reder man även ut de teknikaliteter som ska säkra att ambitionshöjningarna sker under ordnade, bra former. Detta går i stort bra, även om det finns oklarheter kvar till ministrarna. Fiji har stöd för sitt arbete, och inte minst hos PUSH. Talanoa all the way!

Loss & Damage (L&D)

En av de sakerna som låter marginellt coolare på engelska – ”skador och förluster” ringer inte riktigt lika bra. Men medan jag bara pratar språkligt, så blir vissa förhandlare från vissa utvecklade länder besvärade av mer principiella skäl. Det handlar nämligen om att ersätta de människor och regioner som på grund av sårbarhet till exempel måste evakuera sitt hem (till skillnad från anpassning). Detta är rent bistånd, och inget som utvecklade länder är speciellt sugna på att punga ut med. I frågan om Loss & Damage sätts principen om klimaträttvisa på sin spets – finansiering måste tillhandahållas till de som drabbas värst, nämligen sårbara önationer, av i första hand de parter som är ansvariga för skadorna som följer av klimatförändringarna, nämligen de rika utvecklade länderna. I förhandlingarna handlar bråket exempelvis om huruvida man ska lägga till L&D som en ny agendapunkt, eller någon annan typ av diskussionsforum, för att där kunna ta frågan vidare. Under andra veckan kommer Loss & Damage helt klart att bli en politisk fråga att följa, inklusive relevanta referenser till alla extremväder som världen har sett under året. Det är en profilfråga för ordförandelandet Fiji – utvecklade länder kommer inte att komma undan COP23 utan att ”ge” något till sårbara länder i Loss & Damage.

Finansiering

Alltid ett stort ämne, med många underdelningar. Alla goda ting är tre, så här kommer de:

• Anpassningsfonden, som ska finnas till för att utvecklingsländer ska kunna söka stöd för småskaliga anpassningsprojekt, ska tjäna Parisavtalet (fonden upprättades ursprungligen för Kyotoprotokollet) – det är många parter för. I diplomatlingo ska AF gå från ”should serve the Paris Agreement” till ”will serve”. Drama! Frågan är när – vi ser helst att beslutet fattas så fort som möjligt, men om det väntar tills nästa år (när det egentligen är schemalagt, he he), så åtminstone tydligt signalspråk på att det inte är någon tvekan om att det kommer göra det. Utöver formaliteterna måste det tillskjutas, just det, pengar. Det behövs mer.
• Ett transparent, effektivt och jämlikt ramverk för redovisning av finansiering måste säkras. Här finns lurigheter som att utvecklade länder kan tillhandahålla pengar till utvecklingsländer, men att dessa pengar kan vara av olika slag. Det finns rent finansiellt stöd, och så finns det lån som utvecklingsländer förväntas betala tillbaka. Då är det givetvis viktigt att inte räkna dessa pengar på samma sätt, utan att mäta dem efter hur mycket de kan räknas som stöd/bistånd i linje med Parisavtalet, inte dyra lån. Såna här saker måste vi hålla koll på.
• Utvecklingsbankerna. Mycket av finansiellt stöd går genom de stora internationella bankerna, till exempel Världsbanken, som fortfarande har stora investeringar i fossilt. Det här är givetvis helt oacceptabelt. Sverige har här en ganska bra position att påverka, genom styrelseposter här och var. Det ska de givetvis göra.

Pre-2020 action – handling nu!

En kontroversiell punkt är hur stora förpliktelser länder har att sänka sina utsläpp redan nu, innan 2020. Det låter väl självklart? Kortfattat, utan att gå in på för mycket detaljer, beror kontroversen delvis på att punkten kommer från det förra avtalet, Kyotoprotokollet, som slutar gälla 2020 när Parisavtalet istället tar vid. Även här diskuteras att lägga detta som en egen agendapunkt för att säkra största möjliga handling under de få år vi har kvar innan 2020. Farhågan inför slutspurten är att den här känsliga frågan inte löses. När ministrarna nu kommer till bordet, vore det bra om så mycket tekniskt som möjligt var avklarat – men det är inte alltför sannolikt att det kommer bli så. Räkna med debatt här.

Andra frågor

Jordbruk, Turkiet, skog… Det finns flera viktiga frågor som inte är avklarade. De får vi… återkomma till. För allas skull.

Analys

Det finns flera underliggande problem och utmaningar, som går igenom under många av förhandlingspunkterna.

Differentiering

En princip som hela tiden har funnits med i FN:s klimatpolitik, i olika skepnader, är den som skiljer olika länder åt utifrån deras utvecklingsnivå. I Parisavtalet manifesteras den i konceptet ”common but differentiated responsibilities” (CBDR) som ett sätt att lösa upp knuten – alla ska bidra till klimatarbetet, men vissa länder är förpliktade till mer än andra. Detta är en konstant närvarande dynamik, som tyvärr har gjort sig extra gällande under COP23. Tyvärr, därför att det bidrar till konflikt i förhandlingarna generellt, när det gäller allt från finansiering till utsläppsminskningar.

Det brinner i knutarna

Arbetet med att färdigställa regelverket för Parisavtalet måste helt enkelt bli klart, under det år vi har framför oss. Jag nämnde att det under flera av de känsliga frågorna diskuteras att utöka förhandlingarna med extra agendapunkter. Här finns motargument från parter som bygger på att inte riskera att förhandlingarna skjuts upp. Det finns tillräckligt med förhalande av process, speciellt från vissa parter (jag sitter just nu på ett möte i en av förhandlingskropparna, SBSTA, där vi i ca 1h45min har diskuterat grammatik i ett utkast på slutsats till en av artiklarna i Parisavtalet – say no more). Denna avvägning, att färdigställa effektiva ramverk i tid, och samtidigt ta alla frågor på allvar och säkra långsiktig #climatejustice, är en dimension som hela tiden finns närvarande i förhandlingarna.

Tillit

Det kan låta mjukt och/eller flummigt, men i slutändan handlar det här om att Parisavtalet bygger på att länder kan samarbeta och lita på varandra kring klimatarbetet. Då kommer man in på större politiska dimensioner, och de utmaningar som alltid finns när politiker ska samarbeta. Det är nog svårt att tänka sig något politiskt sammanhang där det här riskerar att bli ett relevant problem, än det vi befinner oss på nu: vi ska tillsammans, alla världens länder, reglera växthusgasutsläpp och finansiella flöden för att motverka klimatförändringarna som i sig inte ser nationsgränser. När det gäller jämlikhet i förpliktelser att redovisa arbetet på ett tydligt och transparent sätt är detta så viktigt. FN-sekretariatet som högst ansvariga för processen, parterna och alla andra som är här – alla har en möjlighet och ett ansvar att hitta vägar för att öka tilliten, snarare än minska den.

Andra veckan av klimatförhandlingarna är igång. Urgent climate action is needed. Sverige är i stort konstruktiva, och vi trycker på för att de ska trycka på EU. Vi har många sena nätter framför oss. Och det kurrar i magen.

Nu lämnar jag förhandlingarna för att gå till ett sidoevenemang där USA kommer att göra reklam för fossila bränslen som en del av arbetet mot klimatförändringarna (och ja, det är medvetet att inte ha nämnt USA förrän nu). Intressekonflikt, någon? Suck.

Kärlek,

Adam

PS. Frågor på det, om något specifikt eller generellt? Hör av dig!