– av Stina Bagge –
I lördags anlände äntligen några av oss från PUSH till Bonn, redo att följa klimatförhandlingarna till fullo. Naturligtvis valde vi bort flyget och tog istället tåget, vilket var mycket bekvämt och smidigt. Vi hade en paus på fyra timmar i Hamburg då vi hade tid att äta lunch, sträcka på benen och vandra i den vackra stadsträdgården. Idag börjar SB48 – Tjoho! Natten till måndag bjöd på en mäktig storm, det ösregnade, blixtrade och åskade extremt i cirka två timmar, så det är tveksamt hur mycket sömn vi fick. Icke desto mindre är vi galet taggade!
Jag var på COP23 och lärde mig så mycket. Men om någon hade satt en GPS under mina dagar där hade man nog undrat vad jag hade för mig – jag sprang runt som en riktig virrpanna och försökte se och hinna med ALLT. Det resulterade i att jag lämnade Bonn med en utmattad hjärna som inte riktigt kunde sammanfatta vad jag faktiskt varit med om. Den här gången ska jag försöka fokusera på mina hjärteämnen. Under mina juridikstudier har fastnat för miljörätt och folkrätt, så därför klappar mitt hjärta lite extra hårt för just relationen klimat och mänskliga rättigheter. Jag hoppas att jag efter min vecka i Bonn med stolthet kan rapportera att förhandlingarna har inneburit framsteg både för klimatets och dess invånare.
Men vad är det som ska diskuteras under dessa två majveckor i Bonn?
Jo, staterna ska nu fortsätta med arbetet med att implementera Parisavtalet på nationell nivå genom att komma överens om en så kallad regelbok. Planen är att denna ska vara klar efter COP24 i december. Dessa regler ska försäkra att vi når målen stadgade i Parisavtalet och hålla den globala temperaturökningen i atmosfären under (åtminstone) 2 grader.
För ett gott resultat (ambitionshöjningar och utsläppsminskningar med respekt för befolkningarnas olika och unika situationer) måste vikten av allmänhetens deltagande och mänskliga rättigheter betonas och upprätthållas såväl under klimatförhandlingarna samt när de faktiska åtgärderna vidtas för att lindra effekten av och anpassningarna till klimatförändringarna. Lite extra viktigt är att hänsyn tas till redan utsatta gruppers rättigheter, då främst ursprungsbefolkningars. Plattformen för ursprungsbefolkningars (Indigenous Peoples’ platform) är en bra grund att stå på men måste kontinuerligt utvecklas och får inte glömmas bort.
Vilken betydelse har mänskliga rättigheter när vi diskuterar klimatfrågor?
Det är viktigt att MR-principer respekteras under UNFCCC-processen, dels för att tillförsäkra att de klimatpolicys som framtas inte skadar lokala samhällen. Det har även visat sig att respekt för mänskliga rättigheter även innebär bättre resultat för klimatet. När ursprungsbefolkningar i Peru erkändes ha juridiskt bindande mänskliga rättigheter, minskade även skogsskövlingen med 81% det första året och med ytterligare 56 % följande år. En rättighetsbaserad metod under klimatförhandlingarna är alltså inte bara positiv – Den är rent av nödvändig.
I inledningen till Parisavtalet betonas vikten av att respektera mänskliga rättigheter, jämställdhet mellan män och kvinnor, kvinnors viktiga betydelse för klimatet, livsmedelssäkerhet, ekosystemens integritet, ursprungsbefolkningars rättigheter och en rättvis omställning för bland annat arbetstagare. Principerna är centrala i implementeringen av Parisavtalet och bör användas som riktlinjer när klimatförhandlingarna tar vid måndag 30 april.
Vad har jag för förväntningar de kommande veckorna?
- Eftersom SB48 fungerar som grunden för COP24 bör staterna redan nu fastställa att klimataktion innebär anpassning, lindringsåtgärder och reduktioner av koldioxidutsläpp ur ett rättighetsperspektiv. Reglerna bör utformas utifrån Parisavtalets anda och själ, och således innebära att de rättigheter och principer som jag tidigare nämnde respekteras och implementeras.
- Stater bör vid rapporteringen av sina NDC’s även rekommenderas att inkludera information om hur de i sitt anpassningsarbete för att nå målen i Parisavtalet främjar mänskliga rättigheter och bidrar till samhällets välfärd.
- En rättighetsbaserad metod bör prägla de mekanismer som hjälper länder att nå sina utsläppsmål, exempelvis ’the Sustainable Development Mechanism (SDM)’. Förhoppningsvis upprepas inte misstagen hos the Clean Development Mechanism (CDM). CDM innehåller ingen garanti om att lindringsprojekt (adaptation) inte kränker mänskliga rättigheter. SDM bör således innehålla tydliga sociala- och miljögarantier för att tillförsäkra att mänskliga rättigheter respekteras.
- Under COP23 skedde framsteg vad gäller inkluderingen av ursprungsbefolknings kunskap om klimatförändringar och dess effekter på deras levnadsförhållanden i diskussionen rörande lindring och anpassning. Ursprungsbefolkningarnas möjligheter att engagera sig i klimatförhandlingarna bör diskuteras och förbättras.
- Civilsamhället och stater måste framhålla vikten av allmänhetens deltagande i förhandlingarna. 71 av 197 stycken statsparter till UNFCCC är även parter till regionala avtal som betonar vikten av samhällets deltagande i miljöfrågor samt tillgången till information (se exempelvis Århuskonventionen). Dessa länder är således folkrättsligt bundna att arbeta för att allmänhetens möjligheter att delta och påverka beslutsprocesser i miljöfrågor förbättras. Ungas deltagande är något som YOUNGO länge arbetat för och naturligtvis bör fortsätta med.
- Fokus på en rättighetsbaserade klimatlösningar i Talanoa dialogen – Dialogen är en möjlighet att demonstrera att rättighetsbaserat klimatagerande är absolut nödvändigt i kampen mot klimatförändringarna.
I höst under COP24 står Polen för ordförandeskapet, men nu i maj är det fortfarande kvar hos Fiji. De har släppt en rapport innehållande en kommentar och sammanfattning rörande de bidrag som har skickats in till Talanoa Dialogen. Fler än 220 förslag skickades in och 80% kom från civilsamhället, och i rapporten (p. 26) framhölls vikten av att mänskliga rättigheter respekteras. Kul!
Det var allt för den här gången, men håll ögonen öppna – Jag har tjuvkikat på vad mina co-delegates ska blogga om och det är grymt spännande ämnen. Så glöm inte att titta in här då och då.
Vid tangentbordet,
Stina Bagge