– by Madeleine Norman –
Hej världen!
Ett rykande färskt inlägg från allas eder paragrafryttare om vad som hänt i förhandlingarna efter COP23 och vad som vi förväntar oss ska ske nu när vi möts i Bonn igen. Vill ni friska upp minnet om vad Paris Rulebook/Paris Working Programme är så kika här.
Inlägget lägger jag upp som så att jag beskriver vad vi i PUSH vad vill se som färdigt slutresultat och hur diskussionen går där just nu.
Vad vi i PUSH Sverige vill se, korta versionen: en helt färdig regelbok, som är transparent och rättvist och lyfter upp ungas och minoriteters krav samtidigt som alla länder i världen är eniga och nöjda om att de ska ha Pre 2020-åtaganden, reglerar saker som conflict of interest, och har en bra plan för hur allt ska finansieras. Det är helt knäppt att det ännu inte skett, men efter det misslyckade Köpenhamn-mötet stressade man igenom Paris-avtalet för att sen låta alla praktiska bitar falla på plats i efterhand – och det ser vi effekten av nu. Tur att vi finns på plats som alltid och påminner beslutsfattare om vad vi alla är där för: en hållbar framtid.
Hur går det då?
- Regelboken är inte färdig. Det pratas om att ha ett till möte (intersessionals) i början på hösten om det inte sker rejäla framsteg nu i Bonn. I stora drag handlar det om att parties vill se två olika slags regelböcker. Ena gruppen med EU i spetsen vill ha ett tekniskt inriktad regelbok där det i princip bara finns riktlinjer om hur man rapporterar in utsläppen som är likadan för alla länder – Argumentet varför är för att det är absolut lättaste sättet att se att det sker utsläppningsminskningar överallt och att det inte bara flyttar på sig.
- EU har oväntat allierade i denna frågan bland de allra fattigaste och utsatta länderna. Främsta anledningen till att de stödjer detta är för att de vill ha ett robust system som garanterar att de får de 100 miljarder dollar i stöd för Loss&Damage som utlovats till 2020. Nu gillar inte EU att de fattigaste länderna vill ha in Loss&Damage heller i regelboken – det är ju dyrt att betala – men i politik får man ge och ta och framförallt kompromissa. Jag kan garantera att här sker det en intensiv diskussion mellan parties bakom lyckta dörrar. Fast visst kan man bli irriterad på EU’s primadonna-attityd – vill ha allt på sitt sätt.
- Vilka tillhör den andra sidan då? Och vad vill dom? Ingen blir väl egentligen överraskade av att det är Kina & Co som inte rättar in sig i ledet. Alla kommer ju ihåg när USA beslöt sig för att lämna Paris-avtalet och Kina/EU-gubbarna bara ”nu är det vår chans att bli ledare – vi gör det här tillsammans – we stand strong for the future” och allt vad det var. Det varade i sisådär 30 sekunder och sen baam – skärp er Kina.
- Vad vill Kina, Indien och andra länder med ekonomier som är på väg att blomstra då ha för regelbok? Ja, inte ett som ger dom påtryckningar när det gäller deras utsläpp. De trycker på att de har varit historiskt svaga och att länder som Sverige har kunnat blomstra på deras bekostnad. För att nu lyfta deras befolkningar ur fattigdom kräver de att de får ha en viss mån av utsläpp och att all inrapportering och begränsning av utsläpp ska vara på frivillig basis, inget legalt bindande.
- Ytterligare en grej man trycker på är att ha ett flexibelt transparency framework – med skillnad mellan utvecklings – och utvecklade länder. Kina vill väldigt gärna ses som ett utvecklingsland – fast de just nu är största utsläppsland med en expansiv industri. EU är villiga att ge flexibilitet till de allra fattigaste länderna men till resten så kräver de ett universalt ramverk att förhålla sig till.
Och där står vi nu – i ett förhandlingstrött läge där momentumet av den enorma milstolpen Parisavtalet klingat av och saker som egentligen skulle vara en piss i Mississippi att lösa ligger och puttrar. Risken finns att det kan sänka hela det ambitiösa klimatarbetet i sank. Nej, nu är det dags att kavla upp ärmarna och gräva ner stridsyxorna. En hel planet står på spel!
//Vid tangenterna Madeleine som aktivt hejar på alla Pushare som är nere i Bonn och äger!
