– av Jonathan C. Milläng –
Om det är något jag känner när jag nu är hemma i Sverige från klimatkonferensen i Bonn, Tyskland så är det vinden i ryggen. Kanske inte tack vare det som skedde innanför väggarna, men snarare det som skedde utanför och ett par timmar bort.
Ett par timmar bort i Aachen samlade sig nämligen 80,000 människor (den största Fridays for Future-strejken någonsin) fredagen den 21 juni för att tillsammans kräva mer handling och större ambitioner från politiker, storföretag och tjänstepersoner ute på världens många statliga departement.
Det var den sistnämnda gruppen — statligt anställda tjänstepersoner — som var tyngst representerade på klimatkonferensen i Bonn. Men ute på gatorna var det civilsamhället som styrde samtalet, vare sig det var i Aachen eller i Bonn.
PUSH ledde tillsammans med andra civilsamhällesorganisationer på plats här i Bonn såsom Women & Gender Constituency, SustainUS och UK Youth Climate Coalition, en klimatstrejk utanför FN-konferensen för att ge en röst till de vars röst kanske är viktigast, men som hörs minst på denna konferens: rösten av framtida generationer, både födda och icke-födda.
Bonn-strejken för intergenerationell rättvisa gick av stapeln kl. 12:00 på fredagen och innehöll tal från erfarna ungdomsaktivister såsom Eefke van de Wouw, ungdomsrepresentant i den holländska delegationen, Aneesa Khan, Executive Director, SustainUS, men även de som kanske fick smaka för första gången på hur det känns att få gehör för sina åsikter. Tre av strejkens talare var under 15 år och hade aldrig tidigare varit med i en politisk manifestation.
Deras klarsynthet och målmedvetenhet slog en som piskvind i ansiktet när man insåg att de inte ens börjat gymnasiet. De talade om vikten av att få bort plasten ur haven och hur vårt konsumtionssamhälle hetsar unga till att shoppa mer när vi bör shoppa mindre. Framför allt la de vikt vid det faktum att det är de som kommer få ta itu med de värsta konsekvenserna av den klimatförändring vi nu upplever.
Det får en att undra: kanske är det inga, inte ens klimatforskare eller oss lite äldre som varit engagerade i klimatrörelsen några år, som förstår klimatproblemet bättre än de riktigt unga. För dem är klimatkrisen ett problem som känns ända in i benmärgen och över hela huden. De verkar förstår på ett intuitivt plan att det de gör idag kommer påverka hur säker och fredlig världen de växer upp i kommer att vara. Jag måste erkänna, mitt klimatengagemang till trots, att det gör inte jag (och jag är osäker på om jag någonsin kommer att kunna göra det).
Efter många års arbete har vinden äntligen vänt på gatorna och det är de riktigt unga som vänt den. För oss lite äldre i PUSH gäller bara en sak: låt oss bygga ett segel som kan fånga den vinden och se till att den förs in i riksdagar och presidentpalats världen över.
Varma sommarhälsningar,
Jonathan
PUSH Sweden • International Climate Action 