Det här är en tung text att skriva. Idag har inte varit en dag som alla andra. Det amerikanska folket har sagt sitt, och valt en naturligt solbränd fastighetsmogul och kvinno-”tjusare” till uppdraget som världens mäktigaste man. Orange is, in fact, the new black. Och här sitter vi på COP – och samlar kraft för att fortsätta kämpa. Låt oss tillsammans reda ut tankarna.
Alla valde olika strategier för att förhålla sig till detta unika lands presidentval. Själva kunde vi inte hålla oss utan satt uppe och följde, från vår Airbnb-lya. Huvudet vilade tyngre och tyngre i handflatorna ju längre natten gick. När resultatet framemot 4-tiden började bli helt klart var vi så trötta att vi inte visste om vi var vakna eller drömde mardrömmar, eller både och. Efter några timmars sömn var det dags att med tunga, tysta vilsna steg bege sig mot COP-venuen – och möta en speciell, oförglömlig stämning.
Känslan igår – och idag
Gårdagens stämning var också påtagligt spänd, på ett annat sätt. Alla vet liksom om att natten i värsta fall kommer bjuda på ett resultat som kan vända upp och ner på alltihop. Men ingen vill kännas vid det. Till viss del kan det förklaras med ren nervositet och osäkerhet, men vad som också spelar in är yrkesstoltheten som FN-människor. Hjärtat i FN, vilket just nu tydligast av allt pumpar där vi är, är att mötas över nationsgränserna och lösa gemensamma problem – utifrån principen om lika värde. Att ett land, under dessa två veckor, inte ska ta över uppmärksamheten. Nu… blev det ju inte riktigt så.
Värst av alla var amerikanerna själva. Majoriteten av de vi pratade med, från våra vänner i ungdomsrörelsen till personer på helt andra poster, körde klassisk förträngningstaktik. Flera var inne på hur skönt det vore att bara stanna i Marrakech… Om vi andra är oroliga, ledsna, förvirrade, så är det ingenting mot våra amerikanska vänner. Inte för inte som vi har gått in för hashtaggen #HugAnAmerican – häng gärna på! De behöver allt stöd de kan få nu.
Nu är det alltså en ny dag – och Donald Trump är alltså nästa president i USA. (Fortfarande svårt att skriva…) Inne i förhandlingszonen har känslorna varit många och blandade. Tomhet, kämpaglöd, oro, sarkasm, ilska, förvirring. Stämningen på de olika presskonferenserna i förmiddags gick att klippa med bultsax. Som de flesta människor på jorden, försöker vi känna, förstå, förklara och bearbeta. Och som överallt annars är det bäst att göra det tillsammans. Vi är i en bra position på plats i Marrakech att samla kunskap. Vi hoppas att ni följer oss och reagerar – vi måste dela kunskapen med varandra för att den ska bli kraftfull.
Vad händer nu?
Till den fråga som alla här på COP, och alla fantastiska människor i hela världen som delar samma engagemang för en hållbar framtid, måste ta hänsyn till. Vad får det här för konsekvenser för klimatet?
Korta svaret är att vi inte vet. Ingen kan rimligen ha missat vad Trumps främsta egenskap är – oförutsägbarhet. Det som slår ner en med oro först är givetvis de uttalanden han har gjort om Parisavtalet, som tydligt visar hur respektlös han är både inför vetenskapen, och även inför det internationella samfund som lyckades komma fram till avtalet. Men å andra sidan är det fortfarande oklart hur mycket han kan göra rent formellt, både på inrikes, konstitutionell nivå, och i förhållande till själva avtalets tidsramar och så vidare. Oavsett vad han kan och inte kan göra så är en sak klar, och omöjlig att hymla med: Trump som amerikansk president är ett stenhårt slag i magen för det internationella klimatpolitiska arbetet.
Först och främst geopolitiskt, det vill säga relationerna mellan världens stater. Det internationella samarbetet är ömtåligt. Om Parisavtalet var en framgång värd att fira, så bygger det på insikten om att vi måste förhandla oss fram i känsliga frågor som finansiering. Den osäkerhet som kommer av att Trump och hans kompisar vinner mark är precis vad vi inte behöver just nu. Detta var en viktig aspekt som vi hade med oss in i förhandlingarna, och som vi skrivit om tidigare. Vad som blir intressant framöver är alltså att förstå hur vi rör oss fram på denna nya spelplan, och vilka funktioner andra viktiga aktörer och stater får, för att säkra möjligheterna för klimatarbetet att gå framåt.
Vad som också oroar är smittorisken för hans idéer om klimatets tillstånd. Samlar man The Dons uttalanden får man en uppsättning totala galenskaper blandat med medvetet formulerad, antivetenskaplig klimatförnekelse. Hittills har kopplingen mellan den populistiska nationalismen och klimatförnekelsen inte varit så stark, men nu finns tydliga tecken på att de krafterna börjar växla upp sitt utnyttjande av klimatfrågan. Nu måste vi verkligen ta den risken på allvar. Vetenskapen måste vinna.
Vad gör vi nu?
Så, vänner – läget är riktigt allvarligt. Det var allvarligt igår, och det är ännu mer allvarligt idag. Vi måste vara tydliga och ärliga med detta. Hur ska vi då, som individer i och utanför miljö- och klimatrörelsen, hitta vår plats i den värld som vi nu befinner oss i?
Ahmed i vår delegation, optimist till sin natur, hade en teori redan innan valet som nu också ekar här och var runt COP. Enligt den så kan en Trumpseger inspirera klimat- och miljörörelsen både i USA och i resten av världen, till att växa både i antal och kraft. Om vi gör det, kan vi göra fantastiska saker som ett framtidsalternativ till Trump, klimatförnekarna och fossilindustrin. Vi har vetenskapen, många företag, många politiker, och naturen på vår sida. Men det kräver att vi alla gör en gemensam prioritering av vår tid och energi.
Känner du en klump i magen? Vill du förstå hur allt hänger ihop? Nu är tiden inne för att kanalisera dina känslor och tankar. Nu är tiden inne för att vara ärlig om riskerna. Nu är tiden inne för att se över vad du vill göra för att vara en del av omställningen, förbi likes och follows. Nu är tiden inne för att känna, förstå, förklara, skapa oss en ny framtid – och att göra det tillsammans. Jag lovar att det är en fantastiskt givande känsla.
Engagera dig. Vi finns här för dig. Vi kommer aldrig att sluta kämpa.
Med kärlek, kämpaglöd och hopp,
Adam
