COP24 – ”Paris 2.0”

(Intro!: PUSH Sveriges internationella grupp arbetar hårt mot FN:s kommande klimatförhandlingar, COP24. Här kommer ett långt inlägg som beskriver situationen vi befinner oss i, och vad som kommer hända på konferensen. Hur det går på COP i Polen den 2-14 december är ganska viktigt för mänskligheten. Alla våra inlägg är inte såhär långa, men här beskriver vi helheten och upprepar några saker som är viktiga att känna till. Så tack för att du tar en stund och läser, kanske med en kopp varm dryck och go bakgrundsmusik. Och måste du dela upp läsningen i omgångar går det också bra.)

I vår generations och framtida generationers största ödesfråga står vi nu och de kommande åren mitt i ett historiskt vägskäl. Vi har utvecklat ett avancerat ekonomiskt system och moderna mänskliga samhällen genom att gräva upp och förbränna fossila bränslen och därigenom sätta jordens energibalans ur spel (och överutnyttjande av massa andra naturresurser, men en sak i taget). Det har gett oss en tillväxt som ser bra ut i de ekonomiska kalkylerna idag och har gett oss ett oändligt materiellt överflöd, men som vi kommer få betala för i framtiden. Vi lånar välfärd av framtida generationer. Och vi har väldigt kort om tid för att vända den här utvecklingen och nå Parisavtalets mål om att begränsa uppvärmningen till 1,5 grader sedan industrialismens början.

Klimatkrisen är ett kollektivt problem som vi inte kan lösa på individuell nivå. Ett verktyg vi människor har skapat för att lösa sådana kollektiva problem kallas politik. Atmosfären, där växthusgaserna samlas, bryr sig som bekant inte om nationsgränser och varifrån utsläppen kommer, vilket innebär att det här är ett globalt, internationellt problem. På högsta internationella nivå regleras detta genom FN:s klimatförhandlingar, så kallade COPs (Conference of the Parties), som äger rum på klimattoppmöten. Och nu råkar det vara så att just detta möte, COP24 i Katowice, Polen är väldigt viktigt – så viktigt att chefen för FN:s klimatarbete, Patricia Espinosa, har kallat det här COP:et ”Paris 2.0”. Och det äger rum om en vecka. Yeah! Spännande!

Vad står då framför oss i Katowice, den 2-14 december? I det här inlägget sammanfattar vi övergripande några av de viktigaste delarna (och unnar oss den högtflygande inledningen du precis läste). Fram till och under COP24 kommer vi sedan göra nedslag i de frågor som utgör byggstenarna i förhandlingarna och konferensen. Vi hoppas att du som läsare vill vara en del av det vi gör.

Regelboken

Låt oss börja med det som kan verka torrt och tråkigt: tekniska regelverk för redovisning och rapportering. (Gäsp.) Vi börjar med det inte bara för att få det överstökat utan för att Parisavtalets regelbok, som den kallas, innehåller oerhört viktiga förhandlingar. Parisavtalet, som togs fram på COP21, är på vissa sätt ett svagt, kravlöst avtal. I Paris fick man med sig alla länder, vilket var historiskt, på grund av en ”bottom-up”-princip: istället för krav som sätts uppifrån ska alla länder själva utforma sina bidrag till den globala utsläppsminskningen, så kallade NDC:er (Nationally Determined Contributions). Alla fattar att det finns risker med detta. För att systemet ska fungera någotsånär och inte bara vara ett luftslott, behövs ett starkt regelverk för hur detta ska gå till. Avtalet trädde på plats snabbt, innan teknikaliteterna var lösta. Det jobbar man nu på, där målet är en färdig regelbok på COP24. Hundratals sidor av förhandlingstexter har tagits fram av ordföranden för de olika mötena som äger rum på COP. Så mycket jobb har det varit, att man var tvungen att trycka in en extra konferens i Bangkok för att fightas om specifika detaljformuleringar. Det har gått oroväckande långsamt framåt, om målet är en färdig regelbok. Därför måste vi kämpa och trycka på förhandlarna, framförallt första veckan, för att de ska få tummen ur. Nedan följer ett litet urval av frågor i regelboken.

–       För det första måste principen om lika regler för alla gälla. I Parisavtalet står det skrivet om att ansvaret för att lösa krisen skiftar mellan olika länder. Det historiska ansvaret hos rika utvecklade länder (vilka som sagt utvecklat sin rikedom genom stora utsläpp) är en självklar del av riktig klimaträttvisa. Men för att det system vi nu har på plats ska vara trovärdigt och användbart måste de grundläggande tekniska spelreglerna vara lika, framförallt för hur NDC:er ska se ut och vad de ska innehålla. Detta är en stor diskussion just nu i klimatpolitiken, där vissa oambitiösa länder vill störa förhandlingarna genom att hitta snillrika definitioner av förhandlings-lingo som flexibiliteter och differentiering.  

–       Mer specifikt måste COP verka för att det som rapporteras in ska vara transparent information. Vi måste kunna följa och övervaka de utsläppsminskningar som nu måste ske explosionsartat – i alla länder. Annars, om vi inte vet vilka minskningar som faktiskt finns, blir systemet tandlöst. Detta kan ställa höga krav på själva systemen för insamling av data, och för de länder som behöver stöd och ”kapacitetsbyggande” måste givetvis länder som Sverige som har bra system för detta bidra.

–       En central del av Parisavtalets långsiktiga verkan fram till 2050, när vi äntligen ska vara fria från smutsig koldioxid och andra växthusgaser (obs, tidigare i Sverige och EU – because we can), är översynsmekanismen. Vart femte år ska NDC:erna granskas i den globala översynen (Global Stocktake). Man ska helt enkelt kolla upp hur det egentligen går med utsläppsminskningarna, anpassningsåtgärderna och finansieringen (och eventuella andra saker). Att den processen förhandlas kraftfullt och effektivt för att säkerställa att NDC:erna faktiskt blir mer och mer ambitiösa, är avgörande för att stärka tron på att vi gör det här tillsammans och med ett långsiktigt perspektiv.

”Urgency” – ett vackert engelskt ord

Men även om ett trovärdigt och robust långsiktigt ramverk är viktigt för att det politiska systemet ska funka, så räcker det naturligtvis inte – vi har nämligen väldigt bråttom. Även om en riktigt bra regelbok skulle ge oss fina NDC:er år 2035 är det för sent – we need climate action and ambition NOW. Vi behöver ett politiskt och ekonomiskt systemskifte, bort från det system som bygger på uttag och förbränning av fossila bränslen, till ett system som fungerar i linje med planetens gränser. Alla sektorer måste ha krismöten om hur de själva ska bemöta den kraftfulla politik som måste till, och hur de därmed kan bidra till omställningen – och kanske även tjäna en hacka på köpet. Och alla länder måste bidra – men vissa ännu mer än andra, efter kapacitet och historiskt ansvar. Dessa budskap måste hamras in på COP24, och det står vi gärna för.

–       Du har förhoppningsvis hört om specialrapporten om 1,5 grader som släpptes i oktober. Redan på COP21 beställde man av FN:s klimatpanel IPCC en rapport som visar hur vi ligger till i förhållande till Parisavtalets temperaturmål om 1,5 grader sedan industrialismens början. Detta för att upplysa politikerna om vad de behöver göra på just det här COPet, inför inlämningen av nya NDC:er år 2020. Tusentals rapporter har sammanfattats. Även om det är en enorm massa vetenskap, behöver inte slutsatserna göras svårare än nödvändigt: det är jättestor skillnad mellan 1,5 och 2 grader, redan 1,5 grader innebär ökade risker och effekter, det är teoretiskt möjligt att begränsa till 1,5 – men vi måste genomföra radikal politik och omställning av våra samhällen och ekonomier för att ens ha en chans. Det är inget att hymla med, utan något att ta på allra största möjliga allvar.

–       En annan sak som bestämdes på COP21 var att politikerna skulle sätta sig ner tillsammans och ha en gammal hederlig dialog om högre ambitioner. Först under det osexiga namnet ”facilitativa dialogen” – nu omnämnd till Talanoadialogen efter Fijis ordförandeskap förra året. Poängen är helt enkelt att försöka komma runt problemet att det på kort sikt kan gynna länder att ”lagga” efter, och istället komma samman om gemensamma höjda ambitioner. Vi har engagerat oss i Talanoaprocessen, väldigt mycket i proportion till våra resurser, och vi är stolta över vårt bidrag. Det skriver vi mer om – stay tuned!

–       Vad vi också har skrivit om en hel del är finansieringen av omställningen. Det här är en av de absoluta knäckfrågorna i förhandlingarna, inklusive artiklar i regelboken, men också i hela globala klimatomställningen. Finansiering är i grund och botten en fråga om förtroende: rika givarländer måste ta sitt ansvar och bidra med pengar till utvecklingsländers omställning, och dessa pengar måste sedan användas på ett transparent och effektivt sätt. Dessutom måste vi också hitta bästa sätt att på riktigt engagera utvecklingsbankerna, finansmarknaderna och andra privata källor till finansiering, för att vi ska nå det mytomspunna målet om 100 miljarder klimatfinansiering årligen från 2020.

Vad gör då vi här?

Vi är ett gäng ungdomar som har tagit till oss vetenskapen, inser konsekvenserna för oss själva och vår framtid men framförallt för våra vänner runtom i världen som kommer drabbas betydligt hårdare än vi – och som har gått samman och organiserat oss i det unga civilsamhället för att arbeta för lösningar. Vi räknar med att Sverige, och i förlängningen EU – vars mål inte är i linje med Parisavtalets mål om 1,5 grader – tar ansvar och ledarskap i en osäker omvärld för att agera snabbt, och visar vägen mot en fossilfri ekonomi som säkrar livsmedelsförsörjning, hälsa, mänsklig säkerhet och andra delar av ett hållbart samhälle.

Nu ser vi en ökande ström av aktivism och rörelser som trycker på politiken utifrån, allt från fantastiska Greta och hennes #klimatstrejk till Saminuorra som står som käranden i ett juridiskt fall mot EU som vi stödjer. Det är fantastiskt, det behövs – och vi är alla del av samma rörelse. Vi står inför en samhällsomställning som vi fortfarande har chansen att styra, tillsammans. Detta kräver ett samlat engagemang från alla delar av samhället, för att trycka på politiken och för att skapa gemensamma visioner om en framtid i samklang med planeten – tänk vad vackert!

Det vi i PUSH och internationella gruppen vill göra är att också visa att ungdomar har en plats inom de politiska processerna. Vi vill visa att vi är beredda att ta ansvar för vår framtid, också genom att lära oss de komplexa strukturerna, berätta om dem för dig och alla andra – och försöka påverka där vi kan. Alternativet är att politiker med kortsiktiga intressen, intressen som i vissa fall vid första anblick kan verka stå emot klimatambitioner, står på COP och förhandlar om vår framtid, med fossilindustrin och andra starka krafter viskandes i korridorerna. Detta vill vi motverka med vår närvaro och påverkan vid förhandlingarna, och höja vår röst mot de länder som bromsar hållbar utveckling och klimatambitioner. Vi har inga resurser utan betalar ur egen ficka (vår crowdfund kommer strax upp, även här, om du skulle vilja stötta oss ekonomiskt) – men vi har ett outtröttligt engagemang.

Vi kommer alltså inte sluta kämpa, på COP24 och de avgörande åren framöver. För en kraftfull regelbok, för dramatiskt ökade ambitioner – och för en hållbar framtid, för vår generation och för framtida generationer.

Tack för ditt stöd. Tillsammans är vi starka!

/COP24-delegationen och PUSH Sveriges internationella grupp